Religös med prydtankar

2 månader sedan jag skrev sist. Det går framåt! 

Jag har tillochmed städat i förebyggande syfte. Det vill säga städat när det inte varit så stökigt men gjort det ändå för att det inte ska bli jätte stökigt. Kan det bero på att vi nu har visningar titt som tätt? Eller har jag tagit steget framåt? 

Jag ger mig en klapp på axeln i alla fall. 

Annars har jag äntligen fått dansa igen. Senast jag dansade pole var i november på en fest. 

Märkte att jag har fått många prydtankar igen vilket blir hämningar i dansen. Jag fnittrar åt mig själv och känner mig lite busig. Men så otroligt skönt att få släppa ut lite känsla. Min yoga, min meditation och min kyrka -dansen.  

Knäpp och galen, ja kanske det, men lite extra lycklig! 

Let the test begin

Igår satt jag i bastun. Hade precis tränat på att kråla (eller hur det nu stavas). Går nämligen i en vuxengrupp som försöker lära sig att veva med armarna, andas och sprattla med benen samtidigt. 

Jag satt där och tänkte: "Jag har precis gjort något jag för nått år sedan aldrig skulle kunna tänkt mig. Jag har börjat på en kurs på något som jag vet att jag inte kan. Jag går på en kurs i något jag egentligen tycker är tråkigt och jag åker helt självmant och försöker träna på det i min ensamhet.
Tänk om man kunde göra på det sättet med andra saker som jag tycker är tråkigt och som jag tycker att jag inte orkar med. Som till exempel att hålla reda efter mig hemma." 

Tankarna började gå om att man ska ta små steg i taget, och om 3 veckorsregeln (3 veckor och du har fått in en vana). Men sen kom jag på, om man trotsar allt det där då? Och bara provar om det går att vända myntet? 
I alla fall helhjärtat försöka vända myntet? 

Och så kom idén, jag vet nämligen att jag är inte ensam om att vara tankspridd hemma men ordningsam på jobbet. Så varför inte dela med mig av min resa mot ett ordningsamt hem och kanske en lite gladare sambo. 

Så vi bröjar här, men nummer 1; Min sambo får inte veta att jag har bestämt mig om detta. Läser du det här och känner mig, tänk inte ens tanken att berätta det eller fråga. Jag vill se vad som händer och om han märker något. Mitt lilla hemliga projekt med er...

Let the test begin. 

TVÄTTBILEN

Jadu, man kanske är snabb i tanken. Men handlingen är inte den snabbaste. 
Den männskliga faktorn har jag lärt mig på högskolan gör alltid att all forskning blir mindre tillförlitliga. Och så är det här. 
Stina Lisa Har ett VILL, men man kanske ska se till att man får lön och mat innan man vänder upp och ner på hela huset. 
Det vill säga...allt är inte kliniskt rent här än. 

Jag tänkte jag skulle dela med mig av en bild på att utmaningen har börjat eller ja. För mig måste det börjas med helstädning så att man är på status Q (eller nått?). På ett sätt kan man säga att det är en liten ursäkt men men...

Jag tog nämligen och proppade bilen med all tvätt. Lånade en kompis tvättstuga (en sån med stora tvättmaskiner och torkrum). Tjopp Tjopp så vart nästan allt tvättat! 

Ica var med på vägen och tyckte det var lämpligt att sitta längst upp på tvättkorgen!

Så nu är i alla fall nästan all tvätt tvättad... Fortsättning följer...

ATT SKÄRPA TILL SIG

Ni vet, när man kommer hem efter en lång arbetsdag och kommer in i köket, och... ja det ser ut som ett bombnedslag. Eller när det ligger väskor på golvet i hallen som inte har packats upp på flera dagar. Eller de där vissna blommorna som tittar på en som om man(eller hen) med mening försöker tortera dem. 

Eller bara att tvättkorgen går från att vara en till att vara en och 7 ikeakassar till.
Tandborsten då, kan man ställa den på sin plats eller måste man lägga den på köksbänken med bettskenan?

Man skulle kunna tro att jag antingen pratar om en tonåring, som man får plocka upp efter. Eller någons hälft som man stör sig på, som inte kan städa efter sig själv. Tyvärr är denna hälft jag och japp, nu får det fan vara nog.

Rensa i röran eller kaoset?

Det här med städningen gick inte så bra. Jag är nog lite för kär i min karln. När han kommer hem så känns städning mindre prioriterat och filmhäng mer. Det kan vara så att jag får något att skylla på också..så jag slipper städa. Men nu måste jag görat, besök av småglin som ska glida på golvet och sova i gästrummet. Japp här ska städas.

Helst skulle jag nog vilja vända ut och in på hela huset och börja om från början. Jag gillar när saker har sin plats. Nu har det tyvärr blivit så att det har kommit in lite för mycket saker och inget har sprungit ut. 

Äh jag skyller på att när vi flyttade in gjorde vi det på en dag. EN dag TJOFF in med alla grejer. Japp, då blir det kaos.

Så idag ska jag råda bot på tvätten i alla fall. Gissar på 7 maskiner. 

Gammal dalkulla?

Börjar man bli gammal om man börjar tycka det är bekvämt att ha ett par harembyxor upp till armhålorna? Eller börjar man bli gammal när man tycker träskorna är bättre än foppatofflorna? Eller är det bara jag som är dalkulla som använder trädojjor? Haha, man kan ju fundera ibland vilket som är värst. Att bli gammal eller se förjävlig ut. Härligt är det i alla fall att bara få känna efter och göra som man vill och inte bry sig eller värdera ett skit. Pippi jag vill vara som du jämt!

Nu ska här nervös-städas och tvättas för nya äventyr är på G och nerverna vet inte vart  dom ska ta vägen. Tur man bor i hus för nu blir det träskodansstädning till balkanmusik! :)

8 års tid. Det är jävla lång tid.

Jag vet inte. Men det har varit fram och tillbaka med mitt skriveri. Mestadels i mitt huvud. Varför? Jo för att jag är så dubbel.

Jag började skriva blogg redan 2005, för mig själv som en dagbok. När jag 2007 (eller var det 2008?) fick reda på att jag hade min ätstörning, förändrades mitt driv om att skriva blogg. Jag skrev för att verkligen belysa om hur det är att ha en ätstörning och att man kan bli frisk. Frisk blev jag och min blogg utvecklades mot att ge inspiration för att träna med goda resultat. Sen kom poledance och gjorde min värld till en vacker plats som jag ville dela med mig av. Nu är jag här och har insett att min goda tro om att man kan förmedla träningsglädje på en lagom nivå är nog svårt, då man bara ser det man läser. 

Jag vill inte ha en blogg där någon som är i ätstörningsträsket skall känna att träning är alternativet för att bli frisk. Det finns många som bara byter ut sin ätstörning till en annan sort. Kanske bryr jag mig för mycket om mina läsare. Men jag vill inte vara en del av det hela.

Jag vill vara jag och skriva för mig själv. Jag vill ge mina tankar och hur jag ser på saker å ting. Det betyder att min blogg kommer idag återgå som starten 2005, min dagbokformish. Mina tankar och min inspiration, mat, bak, träning, politik ja men allt!

Shoot man shoot som min mamma skulle säga....

Jag hoppas på ett samtal

Conversen på, armband och halsband på, röda läppar på, vattenfast mascara på, jag är redo.

Att uppskatta

Det här med att leva i nuet är inte min bästa sida kan jag helt ärligt säga. Jag är gärna tillbaka igår eller som framförallt just nu; framme vid sommaren och klar med skolan. Det är både lätta och dova tankar som flyter omkring - jobb?? klar med skolan!! klarar jag skolan?? kan jag jobba?? Ja och allt annat runt omkring. Tror att det är ganska normalt inför att ta högskoleexamen. 

Men bara därför har jag under julen ägnat mig åt att bara vara i nuet och njuta av det bästa som finns. Mina familjer, tystnaden och att ha tråkigt. Helt fantastiskt har det varit och det bästa jag har gjort under julen är att bo i fäbostugan och ha tråkigt (inga mobiler funkar, ingen el och inget rinnande vatten). Det är så underbart tyst att man faktiskt börjar tänka på fantastiska saker, inte sånt där stressande utan bara sådana där bara vara i nuet tänk som; "nu brinner brasan fint", "vad vackert det är" eller "vad mysigt vi har".

Positiv energi och en mer avslappnad tjej ska nu ta tag i  verkligheten igen. Tyvärr har inte sovanorna kommit ikapp än. Imorgon blir det att skriva ny plan på min fina vägg.

Slutet av förra och början av det här året kunde inte varit bättre. 2013 bring it on! 

PS i hemlighet har jag som nyårslöfte att gå och lägga mig ca 21.30-22.00 varje kväll och läsa en snutt i en bok innan sov dags DS

Juldanskul och svartsjuka

Idag har jag fått reda på något som gläder mitt lilla ganska trögpumpande hjärta. Dinali Center i Gävle kommer att leva vidare genom mina fantastiska kollegor och vänner Angelica och Sanna. Hade inte de tagit tag i krokarna så kände jag att jag hade ett ansvar och det är just därför som jag är så oerhört glad att det var just de två som tog tag i krokarna och kommer att fortsätta med verksamheten. Kan ni tänka er att jag inte är besviken över  huvudtaget även fast jag ville vara med i mina första tankar. Varför?
Visst, jag älskar Poledance och jag älskar att vara instruktör men finns det två personer som verkligen kompletterar varandra och älskar dansen precis lika mycket som jag och kanske lite till. De är båda värda för allt slit och för allt försvarande i alla lägen. För alla timmar i den där studion för sig själva, för att lära sig nya uttryck i dansen och för att de två just gör det, andas dans.
Men också för att de är två fantastiska kvinnor som ger energi och inspiration. För att de är två personer som jag tycker verkligen jätte mycket om och vill, önskar och allt annat med dem lycka och framgång (konstig formulering jag vet, men jag ville ha in allt).

Ja som ni märker tycker jag väldigt mycket om dem och varför jag inte känner mig utanför eller på något sätt svartsjuk eller besviken är för att jag vet att de kan skapa den studion bättre än jag. Jag känner också att jag kan tänka mig att arbeta med poledance, men snart är jag klar med skolan och önskar mig ett jobb som jag kan fokusera på inom det området jag utbildat mig till. Så även fast man vill allt ibland, tänker man efter så kanske man vill, men lägger man in det ett annat perspektiv i livet, vad jag vill och hur jag har tänkt med min framtid så ser man att man kanske inte vill allt även fast första tanken säger det.

Det jag ville säga är att jag vet att dessa två går in i detta helhjärtat och göra detta fullt ut, för att det är något de drömt om och det är jag så oerhört glad över att de får göra.
Och jag har fått mig en tankeställare, jag som hela tiden tror att jag tycker allt är roligt och att jag vill göra allt. Det kanske inte är så om man verkligen drar det ut till sin spets. Jag kanske kan hitta det jag verkligen vill istället för att sätta skygglappar på i min djungel och tänka; "det kommer väll till mig en vacker dag".
Och tolka mig nu inte fel, Poledance är en stor del utav mitt liv och mitt hjärta och förhoppningsvis kommer att få fortsätta att vara det, på mitt sätt.
Tack Angelica och Sanna för att ni är så bra och inspirerade!