Juldanskul och svartsjuka

Idag har jag fått reda på något som gläder mitt lilla ganska trögpumpande hjärta. Dinali Center i Gävle kommer att leva vidare genom mina fantastiska kollegor och vänner Angelica och Sanna. Hade inte de tagit tag i krokarna så kände jag att jag hade ett ansvar och det är just därför som jag är så oerhört glad att det var just de två som tog tag i krokarna och kommer att fortsätta med verksamheten. Kan ni tänka er att jag inte är besviken över  huvudtaget även fast jag ville vara med i mina första tankar. Varför?
Visst, jag älskar Poledance och jag älskar att vara instruktör men finns det två personer som verkligen kompletterar varandra och älskar dansen precis lika mycket som jag och kanske lite till. De är båda värda för allt slit och för allt försvarande i alla lägen. För alla timmar i den där studion för sig själva, för att lära sig nya uttryck i dansen och för att de två just gör det, andas dans.
Men också för att de är två fantastiska kvinnor som ger energi och inspiration. För att de är två personer som jag tycker verkligen jätte mycket om och vill, önskar och allt annat med dem lycka och framgång (konstig formulering jag vet, men jag ville ha in allt).

Ja som ni märker tycker jag väldigt mycket om dem och varför jag inte känner mig utanför eller på något sätt svartsjuk eller besviken är för att jag vet att de kan skapa den studion bättre än jag. Jag känner också att jag kan tänka mig att arbeta med poledance, men snart är jag klar med skolan och önskar mig ett jobb som jag kan fokusera på inom det området jag utbildat mig till. Så även fast man vill allt ibland, tänker man efter så kanske man vill, men lägger man in det ett annat perspektiv i livet, vad jag vill och hur jag har tänkt med min framtid så ser man att man kanske inte vill allt även fast första tanken säger det.

Det jag ville säga är att jag vet att dessa två går in i detta helhjärtat och göra detta fullt ut, för att det är något de drömt om och det är jag så oerhört glad över att de får göra.
Och jag har fått mig en tankeställare, jag som hela tiden tror att jag tycker allt är roligt och att jag vill göra allt. Det kanske inte är så om man verkligen drar det ut till sin spets. Jag kanske kan hitta det jag verkligen vill istället för att sätta skygglappar på i min djungel och tänka; "det kommer väll till mig en vacker dag".
Och tolka mig nu inte fel, Poledance är en stor del utav mitt liv och mitt hjärta och förhoppningsvis kommer att få fortsätta att vara det, på mitt sätt.
Tack Angelica och Sanna för att ni är så bra och inspirerade!

Dinali Center

Varför jag började på poledance var inte självvalt. Min bästis Nathalie ville att vi skulle börja. Min tanke var att det kunde ju vara bra att lära sig att bli lite mer sensuell eftersom jag dansade salsa. Det jag inte visste då var att jag skulle byta ut min identitet till pole-dansare för dinalicenter istället för salsa-dansare.

Jag hade precis avslutat min terapi för ätstörningar och trodde att jag var bekväm och trygg i min kropp, men när jag kom in i salen insåg jag att jag nog inte riktigt var där än.

Min resa började med att inse att jag jag hade både komplex för min kropp, fördommar för hur man får dansa, ingen tro på min egna stryka att klara av saker. Alla dessa saker har jag idag tack vare Dinali center. Och det är verkligen tack vare Diana (VD för Dinali center) och hennes sätt att prägla sin verksamhet i och att lära ut på, ingen annan.

Jag är så oerhört tacksam och glad över att Diana trodde på mig gav mig möjligheten att sprida detta vidare och jag hoppas att jag har kunnat just ge det jag har fått. Min trygghet i min egen kropp oavsett vilken skepnad den tar och en tro på att jag faktiskt kan klara av saker.

Ingen kan säga att inte Dinali center är något speciellt och även fast det är med sorg som tyvärr företaget har gått i konkurs så måste man se på de andra delarna. Visst ekonomiskt så är företaget i konkurs, men inte de starka och kreativa kvinnorna Diana har skapat. Vi finns kvar och jag är helt säker på att vi kommer sprida det vi fått vidare även fast det kanske blir i andra skepnader.

Idag är jag en dansare, som dansar för att jag känner för det. Skiter i om det på tågperrongen eller på en scen. Dans för mig ger liv och glädje.
Jag är så oerhört tacksam över den tiden jag fått och för den jag blivit. Diana tack för att du är den som skapat det hela och alla mina kollegor som har gett mig så mycket glädje och stöd. Nu letar vi nya utamaningar!
Och jag vet att vi, precis som ett hockeylag kommer stötta och finnas där förvarandra även i fortsättningen.

Många kramar och pussar!

Motgångar eller bara lite wakeupcalls?

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Skrev precis ett inlägg som försvann. Det har varit lite tragglande med skolan och mig själv nu på senaste tiden. Igår fick jag ett tungt besked, som gjorde att jag kände alla sorters negativa känslor. Jag har för första gången i mitt liv blivit uppsagd utan att jag själv velat. Dock handlar det om att företaget gått i konkurs så det är inte på grund av mig.

Jag läser ju till personalvetare och har läst om hur folk kan uppleva en uppsägning jag har alltid tänkt att jag kommer inte att känna så, men hoppsan här sitter jag nu. Böckerna har inte alltid fel.

Men jag har ju alltid tänkt att det är meningen med allt. Så jag tänker, detta är ett spark i baken för mig själv att inte bli bekväm i min vardag och bli någon grå gnällspik. Att jag behöver det här för att värdera livet och mig själv på ett annat sätt. Så nu gör jag något nytt och tar mig på en spontantripp till Gävle med Ica!

Det slog mig precis

Att idag saknar jag mina far- och morföräldrar. Plötsligen så slog det mig. Saknad av den äldre generationen, saknad av att sitta och lyssna på erfarna äldre människor. Jag vet inte om det är för att jag har äldre föräldrar som jag är gammeldags och har en stor respekt till äldre människor. Men för mig är de fruktansvärt värdefulla- alla erfarenheter de har och sätt att tänka på att inspireras eller ifrågasätta. Så har du kvar dina mor- och farföräldrar. Uppskatta dem och använd dig av dem, det finns mycket att lära som inte vi vet. Innan det är försent, för tyvärr är inte livet evigt! Men jag är tacksam över att jag fick ha mina en liten stund i alla fall:)

Struktur

Jag sitter nu och skriver på ett arbete ifrån min praktik. All information man fått in ska man göra någonting av och skapa något vettigt. Det blir lätt kaos och inget gjort alls för att man inte vet vart man ska börja. Vissa kallar den för tentanångest, när man plötsligen måste rensa alla handfat eller sortera sin garderob. Jag kallar det för saknad av struktur/ planering.

Min lösning är att skriva ner strukturen för att se om den funkar, eller vad det är jag eller göra för att kunna komma igång.
Ni vet att jag älskar strukturen eftersom jag skrivit om den förr och nu älskar jag den ännu mer när jag får fylla en hel vägg med den!
Det gör ju inget om man lägger in lite kreativitet på den, då blir man ju extra glad och inspirerad, I alla fall jag!

Hypokondri eller att inte ta hand om sig själv?

Vart går gränsen för hypokondri?
Ska man låtsas som att allt är fine för att man inte vill låta som en hypokondriker?
För flera år sedan hade jag väldigt mycket problem med min mage,  efter många vändor gav läkarna mig en diagnos som innebär att man inte vet vad det är för något (IBS om man vill kolla upp det).
Under dessa vändor har jag blivit ifrågasatt om jag hittat på mina symtom eller om det är så att jag bara inte vill gå på toa på offentliga toaletter. Som om jag skulle ljuga om att jag hade problem.

Har nog insett lite senare att efter alla vändor så vill jag inte söka hjälp så länge det inte är värsta problemet jag har. Jag vill inte låta som någon hypokondriker och egentligen, att jag har lite ont kan det ju faktiskt bara gå över av sig självt.
Jävligt puckat om man tänker på det. Det här med att ta hand om sig, handlar det bara om det själsliga? Det fysiska det har inget med att göra om att ta hand om sig själv? eller?

Nej jag har nu insett att bli sjuk minst en gång i månaden i 3 år, det är fane mig inte normalt och nu är jag less. Att gå och ha ont i en axel i 6 månader utan att söka hjälp (bara klaga till sina vänner) är fan inte okej.
Egentligen hur snällt är det mot mig att inte ta min kropp på allvar? Eller är det hypokondri?
När jag känner efter försöker jag alltid hitta orsaker till varför - för då slipper jag ju läkare och allt tycka synd om. För det är så jag tänker - känner man efter då tycker man synd om sig själv, man är helt enkelt vek.
Skulle någon säga det där till mig skulle jag bli förbannad på den personen att den inte tog hand om sig själv. Så nu blir jag arg på mig och på torsdag ska jag till läkaren och denna gång, tänker jag kräva att få en genomgång, en ordentlig en. För jag är värd att må bra även fysiskt, precis som alla andra.

Tar du hand om hela dig?

Här är jag

Hej mina kära vänner som läser denna blogg. Har fått frågan vad som hände med den, så jag tänkte att jag skulle skriva en truddelutt, för att reda ut lite saker.

Jag slutade skriva för att jag ansåg att jag inte hade något vettigt att skriva, men egentligen handlade det nog om något annat som legat och grott hos mig. Därför har jag bestämt mig för att ändra mitt skrivande lite. Skriva för mig själv, är det jag ska.

Livet är inte alltid rosor, näpp och egentligen behöver inte det hända jätte hemska saker för att det ska bli lite neråt. Det betyder inte att allt är hemskt och värdelöst och jag är den minsta personen i hela världen. Jag vet mycket väl att det är många som har det enormt mycket kämpigare än mig. Men det jag ville säga i det här lilla stycket är att vi alla har det kämpigt, på våra sätt. Jag tror det är viktigt att belysa att ingen är värre än den andra, eller att man inte får känna att det är kämpigt även fast det kanske är en fis i världen om man tar det ur ett annat perspektiv. Beakta sina känslor och sina tankar är viktigt och det är väl det jag gjort den senaste tiden, men kanske lite på fel sätt.

Att skriva för mig, är som om att man för ett terapisamtal med mig själv och då tänkte jag att det är kanske andra som tänker eller har liknande erfarenheter, så varför inte dela med sig?
Jag valde att sluta skriva för att jag tänkte att jag inte hade något vettigt att skriva, som är något någon annan vill läsa, men nu inser jag att det är inte för någon annan som jag ska skriva för, utan för mig själv. Jag skriver vad jag tänker på här och nu, skiter i att nyansera det, det orkar jag inte längre - för det blir inte jag.
Jag tror att jag valde att sluta skriva för att jag tänkte att jag ska "ta i tu med sakerna" som låg och grodde hos mig. Men insåg att mina insikter om mig själv och mitt sätt att vara väldigt hård på mig själv blev inte ett konstruktivt sätt som jag tänkt. Nä tvärtom, nu är jag här, några steg bakåt, fast samtidigt framåt.

För mitt engagemang börjar vakna till liv genom att jag börjat en utbildning som handlar om kvinnligt ledarskap och att ta ett samhälleligt ansvar. Därför tycker jag att det är viktigt att ta i tu med mig själv, kanske dela lite av mig själv för att kunna hjälpa andra. Jag tror på den kraften, att dela att känna en gemenskap och kanske en förståelse.

Grunden i utbildningen är att man måste vara stark själv först för att hjälpa andra. Helt sant, men det viktiga som vi diskuterade senast vi träffades, var just att man aldrig är klar med sig själv. Man kan faktiskt hjälpa andra samtidigt som man hjälper sig själv.
Denna blogg kanske är ett sätt att hjälpa andra tänker jag. Samtidigt som det hjälper mig, konkretisera tankar som kommer upp och kanske få ett annat perspektiv.
Men viktigt; tar man inte hand om sig själv som man tar hand om andra, då kanske man aldrig känner sig nöjd med den man är.

Det är väl där jag är nu, jag inser att jag kanske är lite väl hård på mig själv och ställer ibland väldigt stora krav på hur saker och ting måste vara för att det ska vara bra. Nu vill jag ha en förändring, nu tänker jag förändra, mitt tankesätt och världen.
Ha sticker det i ögonen? Grattis, jag vill bara tala om att förändra världen är inte så svårt, jag tror inte att jag är någon som ska bli någon pampig politik-kvinna, nä jag tror på att förändra det lilla kan göra världen till en bättre värld.
Glad första advent mina kära vänner!