Juldanskul och svartsjuka

Idag har jag fått reda på något som gläder mitt lilla ganska trögpumpande hjärta. Dinali Center i Gävle kommer att leva vidare genom mina fantastiska kollegor och vänner Angelica och Sanna. Hade inte de tagit tag i krokarna så kände jag att jag hade ett ansvar och det är just därför som jag är så oerhört glad att det var just de två som tog tag i krokarna och kommer att fortsätta med verksamheten. Kan ni tänka er att jag inte är besviken över  huvudtaget även fast jag ville vara med i mina första tankar. Varför?
Visst, jag älskar Poledance och jag älskar att vara instruktör men finns det två personer som verkligen kompletterar varandra och älskar dansen precis lika mycket som jag och kanske lite till. De är båda värda för allt slit och för allt försvarande i alla lägen. För alla timmar i den där studion för sig själva, för att lära sig nya uttryck i dansen och för att de två just gör det, andas dans.
Men också för att de är två fantastiska kvinnor som ger energi och inspiration. För att de är två personer som jag tycker verkligen jätte mycket om och vill, önskar och allt annat med dem lycka och framgång (konstig formulering jag vet, men jag ville ha in allt).

Ja som ni märker tycker jag väldigt mycket om dem och varför jag inte känner mig utanför eller på något sätt svartsjuk eller besviken är för att jag vet att de kan skapa den studion bättre än jag. Jag känner också att jag kan tänka mig att arbeta med poledance, men snart är jag klar med skolan och önskar mig ett jobb som jag kan fokusera på inom det området jag utbildat mig till. Så även fast man vill allt ibland, tänker man efter så kanske man vill, men lägger man in det ett annat perspektiv i livet, vad jag vill och hur jag har tänkt med min framtid så ser man att man kanske inte vill allt även fast första tanken säger det.

Det jag ville säga är att jag vet att dessa två går in i detta helhjärtat och göra detta fullt ut, för att det är något de drömt om och det är jag så oerhört glad över att de får göra.
Och jag har fått mig en tankeställare, jag som hela tiden tror att jag tycker allt är roligt och att jag vill göra allt. Det kanske inte är så om man verkligen drar det ut till sin spets. Jag kanske kan hitta det jag verkligen vill istället för att sätta skygglappar på i min djungel och tänka; "det kommer väll till mig en vacker dag".
Och tolka mig nu inte fel, Poledance är en stor del utav mitt liv och mitt hjärta och förhoppningsvis kommer att få fortsätta att vara det, på mitt sätt.
Tack Angelica och Sanna för att ni är så bra och inspirerade!