Vart går gränsen för hypokondri?
Ska man låtsas som att allt är fine för att man inte vill låta som en hypokondriker?
För flera år sedan hade jag väldigt mycket problem med min mage, efter många vändor gav läkarna mig en diagnos som innebär att man inte vet vad det är för något (IBS om man vill kolla upp det).
Under dessa vändor har jag blivit ifrågasatt om jag hittat på mina symtom eller om det är så att jag bara inte vill gå på toa på offentliga toaletter. Som om jag skulle ljuga om att jag hade problem.
Har nog insett lite senare att efter alla vändor så vill jag inte söka hjälp så länge det inte är värsta problemet jag har. Jag vill inte låta som någon hypokondriker och egentligen, att jag har lite ont kan det ju faktiskt bara gå över av sig självt.
Jävligt puckat om man tänker på det. Det här med att ta hand om sig, handlar det bara om det själsliga? Det fysiska det har inget med att göra om att ta hand om sig själv? eller?
Nej jag har nu insett att bli sjuk minst en gång i månaden i 3 år, det är fane mig inte normalt och nu är jag less. Att gå och ha ont i en axel i 6 månader utan att söka hjälp (bara klaga till sina vänner) är fan inte okej.
Egentligen hur snällt är det mot mig att inte ta min kropp på allvar? Eller är det hypokondri?
När jag känner efter försöker jag alltid hitta orsaker till varför - för då slipper jag ju läkare och allt tycka synd om. För det är så jag tänker - känner man efter då tycker man synd om sig själv, man är helt enkelt vek.
Skulle någon säga det där till mig skulle jag bli förbannad på den personen att den inte tog hand om sig själv. Så nu blir jag arg på mig och på torsdag ska jag till läkaren och denna gång, tänker jag kräva att få en genomgång, en ordentlig en. För jag är värd att må bra även fysiskt, precis som alla andra.
Tar du hand om hela dig?
Du har så rätt Stina-Lisa! Jag har också haft magproblem i flera år och blivit så jäkla ifrågasatt av läkare att jag rent av har skämts för att jag trott att Jaa, jag kanske visst bara inbillar mig. För jag har aldrig fått någon diagnos, bara konstiga svepskäl till varför jag har ont på det vis jag har. Nu har jag iofs tagit bort köttet ur min mat och det har hjälpt en hel del men det är ändå inte helt bra. Och nu när jag sitter här med ett annat problem som gör mig riktigt rädd när det gör ont, då vågar jag inte söka vård. Ska man verkligen behöva skämmas och känna sig dum för att man vill må bra? Nä tack. Hoppas du röt i ordentligt och fick en vettig utredning!
SvaraRadera