Här är jag

Hej mina kära vänner som läser denna blogg. Har fått frågan vad som hände med den, så jag tänkte att jag skulle skriva en truddelutt, för att reda ut lite saker.

Jag slutade skriva för att jag ansåg att jag inte hade något vettigt att skriva, men egentligen handlade det nog om något annat som legat och grott hos mig. Därför har jag bestämt mig för att ändra mitt skrivande lite. Skriva för mig själv, är det jag ska.

Livet är inte alltid rosor, näpp och egentligen behöver inte det hända jätte hemska saker för att det ska bli lite neråt. Det betyder inte att allt är hemskt och värdelöst och jag är den minsta personen i hela världen. Jag vet mycket väl att det är många som har det enormt mycket kämpigare än mig. Men det jag ville säga i det här lilla stycket är att vi alla har det kämpigt, på våra sätt. Jag tror det är viktigt att belysa att ingen är värre än den andra, eller att man inte får känna att det är kämpigt även fast det kanske är en fis i världen om man tar det ur ett annat perspektiv. Beakta sina känslor och sina tankar är viktigt och det är väl det jag gjort den senaste tiden, men kanske lite på fel sätt.

Att skriva för mig, är som om att man för ett terapisamtal med mig själv och då tänkte jag att det är kanske andra som tänker eller har liknande erfarenheter, så varför inte dela med sig?
Jag valde att sluta skriva för att jag tänkte att jag inte hade något vettigt att skriva, som är något någon annan vill läsa, men nu inser jag att det är inte för någon annan som jag ska skriva för, utan för mig själv. Jag skriver vad jag tänker på här och nu, skiter i att nyansera det, det orkar jag inte längre - för det blir inte jag.
Jag tror att jag valde att sluta skriva för att jag tänkte att jag ska "ta i tu med sakerna" som låg och grodde hos mig. Men insåg att mina insikter om mig själv och mitt sätt att vara väldigt hård på mig själv blev inte ett konstruktivt sätt som jag tänkt. Nä tvärtom, nu är jag här, några steg bakåt, fast samtidigt framåt.

För mitt engagemang börjar vakna till liv genom att jag börjat en utbildning som handlar om kvinnligt ledarskap och att ta ett samhälleligt ansvar. Därför tycker jag att det är viktigt att ta i tu med mig själv, kanske dela lite av mig själv för att kunna hjälpa andra. Jag tror på den kraften, att dela att känna en gemenskap och kanske en förståelse.

Grunden i utbildningen är att man måste vara stark själv först för att hjälpa andra. Helt sant, men det viktiga som vi diskuterade senast vi träffades, var just att man aldrig är klar med sig själv. Man kan faktiskt hjälpa andra samtidigt som man hjälper sig själv.
Denna blogg kanske är ett sätt att hjälpa andra tänker jag. Samtidigt som det hjälper mig, konkretisera tankar som kommer upp och kanske få ett annat perspektiv.
Men viktigt; tar man inte hand om sig själv som man tar hand om andra, då kanske man aldrig känner sig nöjd med den man är.

Det är väl där jag är nu, jag inser att jag kanske är lite väl hård på mig själv och ställer ibland väldigt stora krav på hur saker och ting måste vara för att det ska vara bra. Nu vill jag ha en förändring, nu tänker jag förändra, mitt tankesätt och världen.
Ha sticker det i ögonen? Grattis, jag vill bara tala om att förändra världen är inte så svårt, jag tror inte att jag är någon som ska bli någon pampig politik-kvinna, nä jag tror på att förändra det lilla kan göra världen till en bättre värld.
Glad första advent mina kära vänner!