Nu sitter jag här i bilen, 9 timmars bilfärd mot hemmet. Har haft en fantastisk semester, att skratta, irritera sig på och njuta med sin familj är nog det bästa man kan göra. De är de ärligaste och de härligaste. Dessutom som alla andra familjer är vi rätt tokiga,. Tänk er 8 personer på led med cykel, klockan 8 på morgonen plingar allt de kan på sina plingklockor och hejar så mycket de kan när de möter en annan cyklist. Mys på hösta nivå.
Att vara på semester gör att man börjar tänka, eller kanske hinner tänka en liten stund. Men även också att möta och diskutera mina kära gör att det sätter igång tankar. Jag har många åsikter men är även dubbel i mycket. Det är så svårt att hitta en fin linje, att bestämma sig vad det jag gör skapar för tankar och vad jag bidrar med i samhället när jag gör det jag gör.
Det låter så jädrans pretto men på något sätt så bryr jag mig faktiskt lite, för om ingen skulle bry sig då skulle det ju aldrig bli någon förändring?
Samtidigt så vill jag bara göra det jag vill och inte bry mig om varför. Det här med ett samhällsansvar är nog något som jag ändå bryr mig om men något som jag inte vill ska forma mitt liv.
Jag skriver i gåtor kan jag tänka mig. Det var så att det kom upp en stor diskussion då en i min omgivning hade blivit jagad av en man på kvällen (då inte inbillat utan hon sprang och han sprang efter). Det diskuterades hur kvinnan i dag ses på, hur och om vi använder vår kvinnlighet, att det är synd att vi ser alla män som potentiella våldtäkts-män (när man är ute och går) och vad feminism är . Självklart kom vi in på Poledance.
Poledance som ofta förknippas med sex och objektifiering. Gränsen är så jädrans fin för det spelar egentligen ingen roll hur jag tänker och hur jag ser på poledance för det handlar i slutändan om iakttagarens syn på det hela.
Dansar jag sensuellt runt en stång kan många män kanske bara tänka: "jädrans vilken sexig brud, vad coolt" och inte det jag vill förmedla, att det är en konst och dansform. Jag vill inte att kvinnan ska objekifieras som en sexigsak, utan jag vill att vi ska ses som människor.
Samtidigt vill jag inte att någons tankar ska förstöra och bestämma hur jag får och inte får dansa. Snacka om dubbelt.
Det går många tankar runt och jag har inte kommit fram vad som är rätt eller fel eller vart min gräns går, men det är svårt.
Det jag vet är att jag kommer att fortsätta att dansa och att uttrycka mig som jag vill men kanske inte på alla ställen.
Men nu ska jag hem till mitt trädgårdsland och mina smultron!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar